Idag firar vi



Philipp fyller år idag och därför har vi firat med frukost på Astor. Efter frukosten hade jag sedan bokat in en massagetid åt honom.



Philipp kom alltså hem redan på onsdag denna vecka, och det är jag så glad för eftersom jag själv är borta största delen av helgen.



Jag har sagt det förut och jag måste säga det igen. Astor har nog stans bästa frukostbuffet!



Och här har vi födelsedagsbarnet som inte riktigt ville vara med på bild. Grattis!

Sara.

Ett litet framsteg..

.. på fronten om Philipp i Finland.

Har har nämligen fått sitt personnummer, ÄNTLIGEN! Det tog ju bara ½ år... skitskoj! (Tog 10 MINUTER i Tyskland).
Men nu har han det i alla fall. Skönt det. Nu har han alltså permanent uppehållstillstånd, (om det nu kallas det?)

Annars har det faktiskt inte hänt något nytt på den fronten tyvärr. Väldigt jobbigt för oss båda.

Jag blir så arg

Det blev ett besök hos polisen idag igen. Angående Philipps personnummer.

Tror ni inte att det var 1 ½ timmes lunchrast  på gång precis när vi kom dit?
Jag förstår inte, varför har man 1 ½ timme lång lunchrast för det första?
För det andra, varför kan de inte ha någon som vikarierar under lunchrastern? I de andra ställen (pass, körkort, dyl.) till polisen satt det nog minsann någon under lunchrasten, men inte vid utlanspolisen.... suck!
När man kommer dit, så har man kanske inte tid 3 timmar att sitta och vänta, vilket de tydligen tror. Jag blir så arg! Kön att få komma in och prata me polisen brukar dessutom alltid vara extremt lång.

Hur förbaskat svårt kan det bara att få komma och prata med utlandspolisen? Förra gången vi var dit så gick det rätt okej, MEN vi saknade några papper... så idag skulle vi ju bara lämna in några papper. Nu får det vänta tills imorgon.

Vi måste nämligen ännu lämna in kopior på mina flygbiljetter till tyskland (!), Philipps betyg, ett brev från Philipps föräldrar på att de verkligen känner mig, och intygar att jag bott i Tyskland. Ursäkta mig, verkligen, men... hur löjligt kan det egentligen bli!?

JAG UPPREPAR: När jag kom till Tyskland, åkte jag in till stadshuset, skrev på ett papper, de såg på mitt pass. Och så var det färdigt på 10 minuter!!! Nu har vi hållit på med detta i flera månader i Finland! SJUKT!!!
Jag är så arg så att det kokar just nu....

Minst sagt krångligt

Jag har inte berättat hur det gick hos Polisen sist vi var där.

Det är minst sagt helt upp åt h*****e hela systemet här.
Man kan alltså inte få ett personnummer i Finland utan att fylla i femtielva blanketter, och ha olika brev från den ena och den andra. Jag vill inte ens tänka på hur länge hela processen kommer att ta efter att vi lämnat in alla tusen blanketter.

Som jag redan har berättat så räckte det för mig i Tyskland att bara skriva under 2 blanketter, inga frågor, och så var det klart!

Nu här i Finland måste Philipp svara på en massa frågor om hur vi träffades (!!!), och varför han vill komma hit och allt möjligt.
Hade jag och Philipp bott tillsammans i 2 år så hade det inte varit några som helst problem, men nu har vi ju bara bott tillsammans i 1,5 år! Polisen tror alltså att vi inte känner varandra efter bara 1,5 år!
Vi måste också ha bevis för att vi verkligen har bott tillsammans och att vi känner varandra. Okej, sa jag till Polisen, och frågade om ett hyreskontrakt med båda våra namn skulle vara okej? Nej.....

Jag berättade också för polisen att jag har kvar mina papper som jag skrev på i Tyskland att jag bott där. Men det räknades tydligen inte heller. Utan hon som vi pratade med tyckte att det skulle vara bättre om vi lät våra vänner eller föräldrar skriva ett brev där de intygar att jag och Philipp känner varandra. WTF? Är ett brev från en vän mer värt än ett officiellt dokument på att jag bott i Tyskland. Jag förstår verkligen inte alls! Hur kan ett brev vara mer värt än officiella papper?

Dessutom berättade jag för henne hur det hade gått till när jag kom till Tyskland, endast skriva under ett papper och färdigt. Och det lät helt ärligt som om tanten inte trodde mig. Hon påstod att det borde gå till på samma sätt i alla EU-länder. Nehepp. Det gör det inte. Kan jag intyga.

Nåväl, han kommer väl nog få sitt personnummer NÅN GÅNG. Det tar bara lite extra tid. Men väldigt orättvist är det här, eftersom han ju inte kan anmäla sig som arbetssökande innan han fått något personnummer.

I sådana här situationer så lär man sig faktiskt ett och annat om sitt egna land.
Och jag tycker verkligen synd om alla som vill komma till Finland för att arbeta. Man bemöts ju inte direkt vänligt... och känner sig knappast särskilt välkommen heller. Suck. Jag trodde att man fick arbeta fritt i hela EU?
Så lätt var det tydligen inte heller när man vill komma till FINLAND!


Polis, polis...

Nu ska vi till polisen.
Jag undrar vad den har att säga!
Ska ju bli intressant.

.... potatisgris!

Ironiskt

Länge sen jag skrev något om Philipp i Finland. Men det har inte hänt så mycket på den fronten.

På samma gång som jag hade mitt möte idag, så pratade Philipp med gubbarna och tanterna nere i Jobbcentret vid arbetsförmedlingen.

Vi har nämligen tänkt att det vore bäst om också Philipp anmäler sig som arbetslös här på arbetsförmedlingen. Det ironiska är dock, att man måste ha finskt personnummer för att anmäla sig som jobbsökande. Men för att få personnummer så måste man ha ett jobb. Ingen liten ond cirkel... '

Det finns ändå en möjlighet att få något intyg från polisen att man vill komma till Finland. Och därmed få ett personnummer. Men när vi skulle in och prata med polisen så hade den sjukledigt. Ironiskt igen.
Ingen i hela polishuset som kan ersätta personen på utlänningsavdelningen? Konstigt. Verkligen konstigt.

Nåväl, vi får verkligen hoppas att det går bra hos polisen när den återvänder.

Det blir verkligen ett brakande  2-1 för Tyskland här.

För mig var det inte märkvärdigare än att gå in på ett kontor i Altenberge och skriva under ett papper och visa mitt pass. Och så bodde jag där officiellt. När jag flyttade till Münster från Altenberge så gick jag in på kontoret i Gievenbeck och skrev under ytterligare ett papper och så var det klart!

Ytterst märkvärdigt att det är så mycket krångligare i Finland än i Tyskland.

Återkommer med denna  följetång när polisen återkommer från sin sjukledighet....

Jobb jobb

Philipp hade sin tredje intervju med Wärtsilä idag (tredje intervjun för ett och samma jobb alltså).
Så han är ju (enligt mig) rätt långt i processen redan! :)
Vi håller fortsättningsvis tummarna!

Mobilen

Mobilen - I måndags åkte jag och Philipp in till stan för att fixa en egen mobilanslutning till Philipp.

Försäljaren var nog trevlig och så...  inte direkt hans fel att "lagen" är korkad!

Man får alltså inte öppna en egen mobilanslutning i Finland förrän man bott 2 år i Finland. (Eller snarare betalat skatt 2 år i Finland). Det enda de har att erbjuda är prepaid. Jippii... det blir ju jättedyrt, och inte alls praktiskt i längden. Man vill ju nog ha möjlighet att alltid kunna ringa!

Vi trodde ett tag att läget var hopplöst, MEN det visade sig att man som utlänning kunde bli användare av en anslutning, men inte ägare. Eftersom jag redan är användare under mamma, gick det inte att sätta en användare under mig, utan vi blev tvungna att sätta honom också på mammas anslutning.
Nu är ju detta inte ett så särskilt stort problem i sig. Men väldigt oschysst faktiskt! Man vill ju helst vara ansvarig över sig själv när man ändå är vuxen. Och vi lever ju i EU för guds skull!!

Vi väntar ännu på att simkortet skall dimpa ner i postlådan. Eftersom mamma hade vari tvungen att komma med till butiken för att skriva på dittan och dattan, ansåg vi det vara lättare att helt enkelt göra det på internet, när det en gång är möjligt! Vilket nu då iochförsig tar längre tid, men det är i alla fall påväg! (får vi hoppas)

Jämför man detta med Tyskland, så jämnar Tyskland nu ut läget till 1-1.

När jag skaffade min anslutning i Tyskland, var det  ialla fall inget problem med att öppna anslutning. Problemet låg mer på den korkade försäljaren. Han hade nämligen inte berättat för mig att jag inte kan ringa utomlands med min anslutning.
Hur korkad kan man vara om en utlänning skaffar en mobilanslutning, och inte meddelar denne att denne inte kan ringa hem?
Nåja, jag klarade mig ändå med hemtelefon och så. Men försäljaren var jag iallafall flyförbannad på. Så arg att jag var på vippen att säga upp mitt kontrakt direkt, eftersom han inte hade berättat det för mig!
Man måste alltså vara över 25 (eller nåt) för att själv få bestämma att man vill ringa utlandssamtal. Detta tyckte han då alltså inte var värt att nämnas.

Trots detta så var det 100 ggr lättare att fixa anslutning i Tyskland än här. Tänk om Philipp inte hade haft nån att bli använare under? Tänk om han hade varit helt själv i Finland? Då hade han levt med prepaid anslutningar i 2 år..
Inte bra, inte bra!


Bank - CHECK!
Mobil - CHECK!

Banken

Första riktiga inlägget i denna kategori.

Vi har inte hunnit med att fixa särskilt mycket till Philipp denna vecka, men å andra sidan kanske vi inte har särskilt bråttom heller?

Banken -
Det gick väldigt smidigt att öppna konto. Det gick galant, även utan finländskt personnummer. Vi blev endast ombedda att meddela banken så fort Philipp fått sitt eget signum.

Personnummer existerar nämligen inte i Tyskland. Man identifierar sig med namn, födelsedatum och adress.
Här i Finland står ju de fakto inte adressen på passet, men det gör det i Tyskland.
Två olika system som enligt mig båda fungerar bra.

Måste dock nämna att det är jobbigare för än utlänning att komma till Finland och skaffa sig ett signum än vad det är för en utlänning att komma till Tyskland.
Här behöver man ju tydligen personnummer för ALLT. Tillochmed när man anmäler sig till kurser på arbis, vilket enligt mig är korkat, eftersom många utlänningar läser språkkurser på arbis och inte alls har ett personnummer (ännu)!

Hur som haver. Banken är iallafall fixad, och här måste jag säga att Finland vinner 1-0. Tyckte det var mycket jobbigare att öppna konto i Tyskland. En massa papper hit och dit - internetbanken fungerade inte först pga. strul... osv.
Det är också säkert mycket beroende på banken man väljer. Så ett överlägset 1-0 är det ändå inte frågan om.

Forsättning följer...
 

Ny kategori

Jag har skapat en ny kategori här på bloggen. Nämligen - Philipp i Finland.
Jag har frågat honom om lov, så var inte oroliga!

Dessutom läser han också vad jag skriver då och då. Och eftersom jag har satt in Google translator här intill till vänster så är det också relativt lätt för honom att förstå vad jag skriver.


I min nya kategori har jag tänkt berätta lite om olika problem och situationer som kan uppstå när man flyttar till ett annat land. Och kanske hur man löser problemen? Om vi lyckas det vill säga!
Jag hade också tänkt jämföra lite med hur det var för mig när jag flyttade till Tyskland.
Allt från bankärenden till kulturkrockar!

Jag hoppas iallafall att det skall bli en intressant kategori.
Och jag hoppas att kunna återge "sanningen" någorlunda bra även om min syn på saker och ting kanske inte är den samma som Philipps.

Jag ångrar lite att jag inte noggrannare gick in på detta tema när jag själv flyttade till Tyskland. Det är lite som en andra chans för mig nu!

Anyway - enjoy!